Framtiden oviss

Ibland kan det vara skönt att inte veta hur ens framtid kommer att se ut. Men på vissa punkter hade det varit en enorm sten som hade släppt ifall man hade vetat hur det skulle bli.
 
Vägen mot syskon är både krokig och oviss. Det är en känslosam berg och dalbana och man slits mellan hopp och förtvivlan. Att veta vad man får i slutändan gör att man försöker månad efter månad trots att livet gång på gång slår bort ens drömmar.
 
Vi har fått ett mirakel och det är vi så enormt tacksamma för men tänk om vi en dag får chans att uppleva två. Inte bara för vår skull utan för William. 
Vägen mot syskon | | Kommentera |

TACK!

Tack alla för er omtanke och värme. Det betyder mycket just nu.


Jag är sjukskriven för tillfället och försöker ta en dag i taget. Jag är så tacksam för att livet gav oss en guldklimp som sprider kärlek och glädje i vår vardag. 
William är den bästa medicinen för att få oss att må bra ❤️ han får oss att spricka av kärlek och som får oss att le genom alla tårar.




Allmänt, Vägen mot syskon | | Kommentera |

Livet blir inte som man tänkt sig

 
Väljer att berätta vad vi går igenom för att slippa få kommentarer om det inte är dags för syskon snart, att få höra att William är två år och då är det dags för nästa. För vissa tar sig rätten att berätta att det inte är bra att ha för många år mellan barnen. Men till alla er som ställer dessa frågor, tänk er för, ni har ingen aning.
 
Jag väljer därför att skriva detta för att frågan är för tillfället för smärtsam att hantera.
 
Snart skulle vi ha passerat de magiska 12 veckorna, vi skulle ha berättat för släkt och vänner att vår familj skulle utökas med ett nytt litet liv, att William skulle bli storebror men livet ville annat...
 
Vi trodde att lyckan skulle få stanna, så naiva att tro att denna gången skulle det lyckas för inte kan man ha så maximal otur att drabbas av inte bara ett missfall utan tre.
 
Varje plus på stickan innebär en glädje och hopp om att denna gången går det hela vägen. Direkt börjar man planera och längta men snabbt biter sig en oro fast för att sen visa sig vara sann. Livet slås i spillror och en ilska sköljs över en för att man trott att vi äntligen skulle få bli fyra. En sorg och besvikelse över att inse att ens magkänsla var rätt, detta var för bra för att vara sant.
 
Det var inte vår tur denna gången heller, denna gången hade fostret slutat växa och endast lämnat resterna kvar. Kroppen fortsatte tro att den var gravid och nu väntar en process som ska återställa min kropp.
 
Kvar är endast tårarna på kinden och smärtan i hjärtat. Denna fruktansvärda smärta och sorg. Aldrig hade jag trott att det skulle ta så hårt på mig, att något så litet redan kan betyda så mycket och vara så älskad från första stund det visar sig som två streck på stickan.
 
 
 
Vägen mot syskon | | En kommentar |
Upp